9 dagar kvar.

men vad är poängen med att fylla 19 när livet känns såhär?
hatar att låta deppig, men när ingen förstår hur jag känner,
så varför ens försöka prata med någon?
jag har tröttnat på allt, igen. min kropp orkar inte .
det är inte meningen att man ska ha sån här ångest när man är 19 år.
hur ska resten av livet bli då? och mamma förstår ingenting.
hon verkar inte ens vilja förstå. för henne är jag bara den där.
det där barnet som inte kan nånting, utan bara är misslyckad.
och pappa, han förstår, men han är för långt borta.
ellre han vill förstå iaf, han tycker inte jag är dålig.
jag skiter snart i allt. är trött på att försöka utan framgång.

jag själv vet att jag är så mycket bättre än för nått år sen.
jag vet att jag har kommit långt, en bra bit på vägen.
men det är tydligen inte bra nog.
så jag säger de här nu, och hoppas att du läser mamma.

jag kommer aldrig bli perfekt.
jag kommer aldrig bli en topp chef som tjänar miljoner.
jag kommer aldrig vara bäst på nånting.
jag kommer aldrig på mvg i alla ämnen.
jag kommer alltid vara den jag är.

jag kan därimot säga att jag kommer klara skolan.
och de har jag bara mig själv att tacka!
jag kommer klara mitt liv, med motgångar .
jag kommer alltid att finnas kvar, som bra eller dålig människa.
jag kommer altid göra mitt bästa, ,även om det inte är bra nog.
på ett eller annat sätt kommer jag lyckas, nångång.

men för att jag ska klara allt, så behöver jag hjälp.
kanske inte utifrån, men utav mig själv.

och nej, jag har inte självmordstankar, jag är inte deppig.
jag har det lite jobbigt, precis som många andra.
skillnaden är kanske att jag inte är lika stark.